ja mina föreldrar skiljde sig ju ganska så nyligen får man väl säga ? ett år sen eller mindre är de iaf, och nu när de händer i tonåren kanske ni tycker att jag bore ta de hårt. de gör jag inte, klart jag gråter och saknar den "hela familjen". Men för mig känns de inte verkligt egentligen, mamma och pappa bråkade aldrig innan de bestämt sig, aldrig ! sen kom de helt plötsligt, och visst grät man, men jag blev ju chockad, jag trodde inte ett ord på vad de mena. Förns jag insåg att de inte "skämta" med mig och min lillasyster. Det bor inte allt för långt ifrån varandra, tjugo minuter med buss ungefär. men de som är jobbigast av allt är att se pappa lycklig medans mamma är sårad, varje dag, börjat röka, äter mindre, blir smalare och smalare, argare och ledsnare, men mamma jag älskar dig, och jag kommer finnas för dig ! (får nog inte lägga in en bild på dem)